Förra veckan höll OAJ en pressträff kring den undersökning som gjordes bland gymnasielärare i februari. Totalt hade 561 lärare svarat på enkäten och av dessa var 110 FSL-medlemmar, omkring 30 procent deltog.

Syftet med undersökningen var att få fram mera information om de nedskärningar som gjorts inom gymnasieutbildningen, hur stora undervisningsgrupperna är, hur samarbete med högskolor förverkligas samt hur studerande stöds i sitt lärande med tanke på specialundervisning och stödundervisning.
Undersökningen i sig är intressant och mycket viktig, särskilt med tanke på den feedback vi fått från lärare. OAJ lyfter åtta viktiga punkter, men jag väljer här på grund av utrymmesbrist endast lyfta några.


Undervisningsgruppernas storlek har ökat som ett resultat av de nationella och kommunala nedskärningarna, det finns grupper som idag kan bestå av över 50 studerande. För att kunna garantera kvalitativt god undervisning bör ett relationstal mellan antal studerande och lärare införas (1:20).
När man diskuterar undervisningsgruppernas storlek måste vi också minnas att gymnasierna snart tar in studerande som följt de nya läroplansgrunderna inom grundskolan, där man utgår från lärande och handledning. Detta måste beaktas då resurser tilldelas gymnasierna.


I förslagen i samband med den kommande gymnasiereformen lyfts också studerandes rätt till specialundervisning och studiehandledning. Ur undersökningen framgår det att det krävs mycket för att nå jämlikhet då den nya lagen träder i kraft, variationerna är väldig stora för tillfället. Vi behöver även innan lagen träder i kraft granska hurudan behörighet och kompetens vi behöver för speciallärarna och hur de ska arbeta i gymnasiet. Vi har inte heller tillräckligt med studiehandledare i dag. Här behövs nationell finansiering för att möta behovet som vi står inför.


Vi behöver även klara riktlinjer och kriterier för hur samarbetet med högskolorna ska förverkligas. Ska det handla om universitetsstuderande som håller kurser eller ett par dagars besök vid ett universitet eller vill vi kanske att det ska handla om distanskurser?! En del öppna frågor gällande finansieringen komplicerar saken ytterligare - vem ska stå för kostnaderna för anordnandet av kurserna?


I all förändringsiver kan jag inte låta bli att lyfta fram den sista punkten, det vill säga att gymnasieutbildningen även i fortsättningen ska var regionalt lättillgänglig och reformer inte ska leda till att vi skapar motsvarande centralisering av utbildningen som inom yrkesutbildningen.
I dag har vi en reformiver inom gymnasieutbildningen där tempot är anpassat för ett 100-meterslopp, men där myndigheterna glömt att informera om att målet kommer först efter 10 000 meter.


För oss som förbund blir utmaningen ur en intressebevakningssynpunkt extra komplicerat i och med att terrängen är olika. Det går inte att följa samma bana i storstädernas rätt stora gymnasier som i landsbygdens rätt små gymnasier.