Lönen utgör ett viktigt verktyg för att göra läraryrket och för all del också lärarjobb attraktiva. Denna självklarhet har gömts bakom diverse dimridåer då bristen på behöriga lärare och barnträdgårdslärare har synats och diskuterats.
Tilltron till centrala lösningar verkar orubbad, speciellt bland arbetsgivarna, trots att utvecklingen på arbetsmarknaden obevekligt går mot lokala och t.o.m. individuella löner.

Men det handlar endast om munnens bekännelse. Samtidigt som det allt mer talas om värdering av arbetets svårighetsgrad och liknande faktorer håller arbetsgivarna hårt i sin börs och vill inte betala löner, som ligger över miniminivån.
De spirande lokala plantorna i lönepolitikens handelsträdgård trampas resolut ner av arbetsgivarnas järnskodda stövlar.
Arbetsmarknaden är starkt könssegregerad och i mekanismerna finns många glastak vilkas signal är tydlig: Hit, men inte längre! Budskapet är i huvudsak riktat till kvinnorna.


Olika yrkesgrupper har placerats i lådor och systemet känner till blott få utvägar från dessa lådor. Vårdpersonalen har sin låda, klasslärarna har sin och barnträdgårdslärarna en helt egen låda.
Hierarkin har fastställts för väldigt länge sedan och glastaken finns kvar. Kvinnodominerade yrken är och förblir diskriminerade. Utbildningen och de ökade kraven i arbetet syns inte i lönen.


Det här gäller i hög grad fostran och utbildning, där systemet i första hand bygger på att kommunerna driver verksamheten. Inom småbarnsfostran finns för all del många privata aktörer, men typiskt nog är lönenivån inom den privata sektorn här lägre än inom kommunala sektorn. Det befäster synen om att kommunerna visar vägen.


Konstruktionen ”den finländska modellen”, som tydligt skulle definierar ett riktmärke för löneförhöjningarna, såg aldrig dagens ljus. Men i den färska avtalsrörelsen, formellt sett utan en överenskommelse därom, utkristalliserades en allmän linje för nära nog alla branscher.
Därmed installerades ett nytt glastak, som ytterligare befäster hierarkin på arbetsmarknaden.


Är då nivåerna helt låsta och löneutvecklingen jämn och likartad inom olika områden? Svaret är ett nej, eftersom man måste lyfta in löneglidningarna i resonemanget. Det handlar om lönepåslag som utbetalas över den nivå, som anges i centrala avtal.
Löneglidningar förekommer frekvent inom många privata sektorer, medan det är klent beställt med den varan inom kommunsektorn

.
En medborgarrörelse har uppstått som en reaktion mot den osunda kommunala löneöverenskommelsen, som syftar till att hålla ner lönerna i huvudstadsregionen.
Rörelsen är välkommen, eftersom den lyfter fram i dagsljuset kommunernas ovilja att konkurrera med hjälp av löner. Möjligheterna till löneglidningar används inte.


Det är fel att stirra sig blind på den centrala avtalsnivån. Vi behöver »löneharar«, som drar kopplet med sig och som visar att lönen är ett viktigt verktyg för att nå goda resultat och göra lärarjobb attraktiva.