På Världslärardagen fick jag ett samtal från Yle. Tänkte först att det säkert handlar om läraskap eller hur det är att vara lärare i dagen skola, men det handlade om privatisering av undervisningstjänster.

 

Stannar inledningsvis upp för att reflektera lite kring hur det är att vara lärare. Vår senaste medlemsundersökning visar att 91 procent av våra lärare tycker om sitt jobb samtidigt som 87 procent anser att arbetsmängden ökat under de senaste åren. Dessa siffror kan te sig motstridiga, men jag tror att de har en förklaring.

Jag tror att lärarna anser att den profession eller yrke som de valt fortfarande känns som rätt val. Det stimulerar dem mycket att få vara en del av barnens utvecklings- och lärprocess, där barnen småningom blir mer kunniga och mera självständigt tänkande unga individer som kan stå på egna ben och föra vårt samhälle framåt.

Det motstridiga som siffrorna ovan visar tolkar jag som att många lärare inte känner sig bekväma med hur själva jobbet har förändrats. Detta återspeglas säkert i en frustration där samhället via olika beslut förändrat vardagen i en riktning som lärarna inte önskat. Det handlar om en förändrad arbetsbild där utvecklingen lett till merarbete som ökar arbetsbelastningen och utmanar grunden i vårt utbildningssystem. Nu måste vi få bort någon eller några arbetsuppgifter.

Lärarna vet nog att skolan måste ändras men de känner sig ofta, som de professionella yrkesutövare som de är, överkörda av det samhället våra utvecklingsbeslut formar skolan till.

Då Yle kontaktar mig gällande företag som säljer undervisningstjänster till barn och unga i grundskolan och i gymnasiet, tänker jag att detta ytterligare är en förändring som berör skolan. En global trend som landstigit även i vårt land – landet där ledstjärnan är och har varit en jämlik skola.

Fenomenet är inte oväntat. Det är ett resultat av alla nedskärningar som gjorts under de senaste åren. Men det är definitivt inget jag ser som positivt för det finländska utbildningssamhället.

Idag för vi en debatt om segregering inom samhället som ett resultat av inkomstklyftor där de rika kan köpa tjänster från privata tjänsteförmedlare. Lägger vi detta i förhållande till det vi vet om skillnader i inlärningsresultat med tanke på föräldrarnas socioekonomiska ställning kommer kunskapsklyftan i samhället att ytterligare öka.

Jag anser att vi nu måste ta itu med problemet kring trestegstödet för att garantera alla barns rätt till en kvalitativt jämlik och god utbildning. Om vi får ett parallellsystem med stödtjänster i grundskolan som bygger på föräldrarnas ekonomiska situation är vi på en farlig väg.

Samma risk finns nu också i gymnasiet, där nedskärningar lett till bland annat större grupper, distansundervisning och mindre lärarledd undervisning. Här är det uppenbart att de som har råd gärna köper tjänster från den privata marknaden i synnerhet då studentexamen fått en allt större betydelse för att söka in till högskolor och universitet.

Att få slut på detta handlar om prioritering och att göra beslut som garanterar kvalitativt god och likvärdig utbildning för alla.

Min vilja är att våra lärare ska ha förutsättningar att utan extra insatser av kommersiella företag ge våra unga det de behöver!