Det råder högkonjunktur i vårt land. Sysselsättningen har stadigt förbättrats och inom många branscher och regioner brottas med en brist på arbetskraft. Företag, och för all del också offentliga arbetsplatser, sätter ner mycket tid och energi på rekryteringen av anställda. De mest framsynta satsar också på personalens välbefinnande. Den bärande idén är förstås att öka trivseln och se till att folk inte söker sig bort.
Vad gör regeringen? Svar: satsar på att försämra uppsägningsskyddet!

 

Manövern är minst sagt egendomlig sett mot den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden. Regeringen agerar som en restaurang som vill ha fler kunder och i linje med detta anställer en hårdför utkastare.

I första skedet handlade det arbetsplatser med 20 eller färre anställda och som en kompromiss föreslogs senare en gräns om 10 anställda.
Det är lätt att konkretisera problematiken. Finlands svenska lärarförbund FSL har åtta anställda, medan moderorganisationen OAJ har långt över 100 anställda. Om regeringen skulle ha genomdrivit sin linje skulle en FSL-anställd ha ett sämre anställningsskydd än kollegan i OAJ. Varför?

Statsminister Juha Sipilä & co stångade pannan blodig mot den fackliga muren, men insåg dock i sinom tid att uppgiften var omöjlig.

Det finns inga segrare och förlorare i det ovärdiga spektaklet, som fick ett slags avslut då regeringen presenterade en kompromiss som de protesterande fackförbunden kunde acceptera. Den allra viktigaste åtgärden var att samarbetet med arbetsgivarna och arbetstagarna åter gavs utrymme.
Sipilä genomförde innan detta en märkvärdig manöver, där han förde den halvfärdiga processen till riksdagen, som förstås gav regeringen sitt stöd. Det framstår som aningen diffust vad denna piruett egentligen syftade till.

Sipilä upprepade för all del mantrat att det uttryckligen är de folkvalda representanterna för folket, alltså riksdagen, som bör sköta om lagstiftningen. Inte fackrörelsen.
Då handlar det om att slå in öppna dörrar. Facken har uttryckligen inte försökt lägga beslag på den lagstiftande makten. Men såväl arbetsgivarna som arbetstagarna har för all del villigt deltagit i överläggningar med regeringen om lagstiftningen rörande arbetslivet. Det borde rimligen också ligga i regeringens intresse att utnyttja den kunskap om arbetsmarknaden som arbetsgivarna och arbetstagarna besitter.

Den samfällda beredningen av lagmotiveringarna är slutförd och nu råder åter fred på arbetsmarknaden.
Varför är just motiveringarna så viktiga? Lagstiftning överlag är tolkningsbar och domstolarna har som en uppgift att tolka innebörden i lagar. Motiveringarna styr ofta denna process och därför är de centrala.