Debatten har gått het gällande bland annat gällande läroplansgrunderna inom den grundläggande utbildningen, digitalisering och fenomenbaserad undervisning. I denna debatt möts ytterligheter där den som vågar ifrågasätta ofta kallas bakåtsträvare, medan de som är för ofta anklagas för att göra skolan till en flumskola.

 

Glädjande i denna debatt är att Utbildningsstyrelsen rätt snabbt kom ut med en webbnyhet där de tydliggjorde vad läroplansgrunderna egentligen normerar.  Det som däremot gör mig gör mig orolig är UBS-lyftet om de lokala läroplanerna. Min oro grundar sig i att kommunernas självbestämmanderätt har lett till att grunderna tolkas och tillämpas väldigt olika. Detta leder automatiskt till en ojämlikhet mellan olika utbildningsanordnare, vilket definitivt inte borde vara syftet med läroplansgrunderna. Orättvisor förstärks då kommunerna har olika ekonomiska förutsättningar att satsa på utbildning.

Fenomenbaserad undervisning och digitalisering är inte i sig ett problem enligt mig. Faran ligger i hur man tolkar dessa två element. En grundförutsättning för att fenomenbaserad undervisning och digitalisering ska fungera är att det finns tid för läraren att undervisa, handleda och stöda eleven i tillräcklig omfattning. Storleken på undervisningsgrupperna bör därför vara hanterbara, utrustningen  tillgänglig och utrymmena optimala. Detta är inte fallet i dagens skola.

Fenomenbaserad undervisning är ett ämnesöverskridande och mer forskningsbaserat arbetssätt. Ett arbetssätt som måste ses som ett av många arbetssätt i skolorna. I förnyelseivern glömmer man lätt bort den lärarledda undervisningens styrkor och letar efter fel i beprövade metoder.

Katederundervisning har varit och är alltjämt en pålitlig metod för att trygga jämlik utbildning i våra skolor. De socioekonomiska skillnaderna lyser igenom då eleven själv tvingas ta ett allt för stort ansvar för sitt lärande i ett allt för tidigt skede, i en allt för stor grupp och med allt för lite lärartid.

Fenomenbaserad undervisning ställer krav som vi inte kan förbise. Ute i skolorna måste man göra metodval framförallt utgående från de resurser som finns tillgängliga. Metodvalen måste naturligtvis vara forskningsbaserade, vilket de ofta är, men man måste också granska realismen i förverkligandet av dem.

Digitalisering är en självklarhet i dagens värld, men digitalisering i sig har inget självvärde. De digitutorer som ges möjlighet att verkligen jobba med digitalisering stöder lärarna i arbetet, men får alla det stödet?

För att digitaliseringen ska fungera väl är det viktigt att vi kommer ihåg att det sist och slutligen är läraren som ska leverera. En lärare som känner osäkerhet och kämpar med otillräcklig och ickefungerande utrustning ges inte reella möjligheter att utföra sitt uppdrag. Det tär på lärarens ork och försätter läraren i ett korsdrag – vill nog men kan inte leverera.

Framtidens färdigheter kan inte jämföras med de färdigheter jag lärde mig i grundskolan och gymnasiet. Framtidens färdigheter ser annorlunda ut, men för att lärande ska kunna ske krävs tillräckliga resurser.

Jag höjer ett varningens finger igen och säger: Stopp - det går inte att utveckla genom att skära i vare sig timresurs eller gymnasieresurs. Utveckling och förnyelse behöver rätt attityd, rätt verktyg och tid för att få den önskade genomslagskraften.