Jag slukade alla böcker om Ture Sventon i min barndom. Denne durkdrivne detektiv, som stundom hade svårigheter att uttala bokstaven s, hade en ärkefiende, som bar namnet Ville Vessla. Han var en riktig skurk, som inte alla gånger hade koll på sina spetsiga lackskor. Skorna förrådde honom, eftersom de stack ut under gardinerna.

”Ständigt denna Vessla”, kunde alltså Sventon regelbundet utbrista då han utredde diverse skurkstreck.

 

Jag står i beråd att avrunda min långvariga tjänstgöring som chefredaktör för Läraren. De personliga reflektionerna sparar jag till nästa nummer, som blir det allra sista numret för egen del.

Mycket har ändrats, men en fråga har följt mig under alla dessa tre decennier. ”Ständigt detta arbetstid”, kan jag alltså utbrista, även om det vore förmätet att hävda att jag har ens ett uns av det skarpsinne Ture Sventon besitter.

Redan på 1980-talet var frågan om en reform av systemet med undervisningsskyldighet en het fråga. FSL visade aktivitet bl.a. så att två arbetsgrupper synade frågan och framlade rapporter om tänkbara åtgärder.

Den bärande tanken var att lärare utför många arbetsuppgifter, som inte ses tillräckligt i löne- och arbetstidssystemet. Grundbulten i systemet är ju uttryckligen undervisning, som definieras volymmässigt på veckonivå. Resten, alltså olika tillägg, kan ses som lappri.

Frågan om orättvisorna i usk-systemet var inte lika aktuell då. Det beror åtminstone delvis på att man då levde i en tid av tillväxt och hög inflation. Avtalsrörelser kunde landa i uppgörelser, där kostnadseffekten var tvåsiffrig. Tanken var att lönerna, och då också undervisningsskyldigheterna, successivt skulle utjämnas med tiden.

I bakgrunden fanns också en optimistisk förhoppning om att kommunarbetsgivarna skulle sätta fräscha lönepengar på bordet, vilket skulle underlätta ett systemskifte. Det upplevdes som rimligt att sätta en prislapp på en reform, som innebär att lärarna avstår från en del frihet i användningen av sin arbetstid.

Men så kom det brutala 1990-talet och tankarna om en reform av systemet tynade bort i takt med att det fackliga svängrummet blev allt mindre.

2000-talet var inte mycket bättre i detta avseende.

Nu skriver vi år 2018 och diskussionerna om löneorättvisorna och arbetstiderna går igen heta.

Det är uppenbart att det finns en djup frustration inom många lärargrupper och lika uppenbart är att problemen pockar på en lösning. Via årsarbetstid eller på annat sätt.

Det finns belägg för en försiktig optimism, eftersom man i OAJ och för all del också FSL, idag påtalar de problem, som åtföljer dagens system. En orsak är den nya tekniken och då framförallt de sociala medierna, som har fört med sig en viss genomskinlighet.

Till sist: facket är inget beläte, utan en levande organism. Medlemmarna har möjlighet att påverka de beslut som tas – inte minst i fråga om de lönepolitiska avgörandena.