Högklassig utbildning har blivit ett finländskt varumärke, fastslog forskaren Kjell Herberts i sin presentation vid den finlandssvenska skolkonferensen i Esbo nyligen.
Han hänvisade uttryckligen inte till internationella jämförelser eller statliga utredningar, utan till artikelserien ”100 röster” som har publicerats under årets lopp i en del finlandssvenska tidningar. Svensk presstjänst SPT har grävt fram finlandssvenskar, som har slagit sig ner utomlands mer eller mindre bestående.

Herberts har förstås rätt. I många av intervjuerna – också med människor som bor på rätt exotiska ställen – har den finländska utbildningen lyfts fram. För en läsare av artiklarna har det varit föga förvånande, eftersom budskapet om den högklassiga utbildningen har hamrats in också här hemma.


Men allt är inte guld som glimmar. Bilden av den högklassiga utbildningen krackelerar. Fasaden är i skick, men underhållet har försummats på ett betänkligt sätt.
Därför är ojämlikhet och bristande likvärdighet i dag begrepp som dyker upp i nära nog alla diskussioner, som tangerar utbildningspolitiken. Den nationella utbildningspolitiken har tonats ner samtidigt som utbildningsanordnarnas – i praktiken alltså kommunernas – roll och ansvar har ökat. Inte minst i fråga om finansieringen.


Kommunerna har sedan olika möjligheter och även varierande intresse för att satsa på utbildningen.
Variationerna är ohemult stora. Eleverna upplever detta i sin vardag på många sätt. Bl.a. så att tillgången till stöd och moderna läromedel varierar synnerligen kraftigt.
Också rektorerna och lärarna känner av bristen på resurser i många kommuner. Då handlar det om arbetsmiljön, tillgången till fortbildning, storleken på undervisningsgrupper och liknande ting. För att inte talar om skolbyggnadernas skick.


Var går gränsen mellan statens och kommunernas ansvar? Balansen har förskjutits, vilket påtalas av språklärarförbundet Sukol som vänder sig riksdagens justitieombudsman i förhoppning om att JO måtte utreda Utbildningsstyrelsens och undervisnings- och kulturministeriets förehavanden. Kommunerna har getts alltför fria händer att tricksa med timfördelningen, så att elevernas likvärdighet äventyras, anser språklärarna.
Språklärarnas förfarande är exceptionellt. Men grunden för den likvärdiga utbildningsstandarden har eroderat länge nog, så det krävs åtgärder av denna art för att lyfta fram en osund utveckling som har pågått alltför länge.


Larmklockorna borde minsann ringa ljudligt, eftersom rätten till utbildning på lika grunder de facto är inskriven i grundlagen.
Regeringen, eller snarare sagt regeringarna, har mjölkat utbildningen på pengar på många olika sätt. Samtidigt har ministrarna lanserat olika slags projektpengar för bl.a. mindre grupper i undervisningen.


Men dessa pengar kan snarast ses som plåster på såren. De gapande hålen i grundfinansieringen åtgärdas inte.