Statsminister Juha Sipilä rörde nyligen om i grytan, då han i en tv-intervju sade att en nollinje i höstens avtalsrörelse är oskälig. Han kommenterade Skogsindustrins absurda anbud till Pappersförbundet, men avsåg egentligen den allmänna linjen på arbetsmarknaden.

Skogsarbetsgivarna vill förlänga det nya kollektivavtalet med ett år utan löneförhöjningar. Nollanbudet, som är det första och enda anbudet hittills i höst, slog mer eller mindre ner som en bomb.


Efter många magra år där löntagarna har nöjt sig med synnerligen modesta löneförhöjningar och t.o.m. försämringar är en ljusning äntligen i sikte. Ekonomin växer så det knakar och prognoserna skrivs upp, så att de mest optimistiska bedömarna räknar med en tillväxt om över tre procent i år.
Det är minsann skäligt att också löntagarna får sin del av kakan. De facto speglade ju Sipiläs uttalande den stora allmänhetens reaktioner på Skogsindustrins famösa anbud. Ett anbud som dessutom har sekunderats av en synnerligen njugg inställning till fortsatta förhandlingar.
Få fackliga aktörer på olika nivåer har uttalat sig om den nollinje, som Skogsindustrin erbjuder löntagarna.


Här handlar det om ett fenomen, som jag väljer att kalla Noli me tangere (latin för Rör mig inte!). Det finns en gentlemannaöverenskommelse om att inte kommentera förhandlingar och skeenden inom andra sektorer. OAJ och Tehy kommenterar inte det som händer inom industrin och vice versa.
Detta gäller i än högre grad politiker, när det handlar om avtalsförhandlingar. Spåren förskräcker. Avtalsrörelsen år 2007, som fick en ovälkommen krydda i form av Samlingspartiets vallöften rörande lönerna, är ett exempel och den sittande regeringens hot om tvångslagar på arbetsmarknaden är ett annat.
Tvångslagarna blev inte av, men i stället kom det famösa avtalet om stärkt konkurrenskraft. Höstens avtalsrörelse äger för all del rum på förbundsnivå, men konkurrenskraftsavtalet kastar sin dystra skugga över förhandlingarna.


Varför denna provokativa nollinje, som nära nog alla ifrågasätter? Svaret måste sökas inom skogsindustrins domäner. Löneförhöjningarnas nivå är i denna omgång en sekundär angelägenhet för arbetsgivarna, som länge har framfört krav om att justera kollektivavtalens innehåll. Här handlar det om bl.a. villkoren för att ta in utomstående arbetskraft för att t.ex. utjämna tillfälliga produktionstoppar.


Kort sagt handlar det om förändringar, som arbetsgivarna ser som nödvändiga för att öka produktiviteten och industrins konkurrenskraft. Anbudet om noll måste ses som utpressning i syfte att öka arbetstagarnas intresse för förhandlingar om centrala avtalstexter.
Nollinjen utgör en del av spelet inom uttryckligen denna sektor, inte mera än så. Andra sektorer får foga sig i rollen som åskådare tills läget har stabiliserats inom skogsindustrin.


Noll duger under inga omständigheter som ett riktmärke för avtalsrörelsen överlag.