Jag har alltid fascinerats av kommunernas flexibilitet när det gäller specialsjukvård, en garant för välfärden på något vis. Blir du sjuk så får du vård.
Minst lika ofta har jag grubblat över hur det är möjligt att det inte finns resurser då det kommer till elevers lagliga rätt till stöd för sin skolgång, det så kallade trestegsstödet. Ansvaret för att tillgodose enskilda elevers rätt till exempelvis specialundervisning, biträdesstöd eller stödundervisning, tas inte på allvar i våra kommuner.
Det att regeringen nu helt fredar utbildningssektorn från inbesparningar är en tydlig signal till kommunerna. Det går inte att skära i elevers rättigheter post coronapandemin, då kunskapsluckor ska täppas till, vardagsrutiner återskapas och motivation återfinnas. Budgeten för bildning i kommunerna kan inte vara en bibel, det måste finnas möjlighet att reagera snabbt när det behövs, och nu behövs det. Det är vår framtid vi pratar om.
Elever som inte får det stöd som de behöver riskerar att få kunskapsluckor och samtidigt kan också deras mående äventyras. Vi tenderar skapa andra problem genom att förbise stödbehoven. Utåtagerande, ångest och självdestruktivt beteende är bara några av de symptom vi riskerar att skapa på vägen. Genom tidigt stöd för skolgång kan vi ge ett brett stöd, vilket kan betyda massor för individens framtid.
De politiker som tar sig tid att lyssna på skolfolket hittar de smartaste lösningarna och kan göra prioriteringar och investeringar i rätt riktning.
Vi lärare och rektorer vet exakt hurudan pulsen inne i skolan är. De politiker som tar sig tid att lyssna på skolfolket hittar de smartaste lösningarna och kan göra prioriteringar och investeringar i rätt riktning.
En klok beslutsfattare förstår att inte prata dagens skola, framtidens skola, ur eget skolperspektiv. Det går inte heller an att luta sig mot tidigare beslut och vända blicken åt ett annat håll - blicken måste ständigt vara fäst vid vad som behövs göras framåt.
Tillsammans skapar vi världens bästa skola.
