Skolfrånvaro är ett samhällsfenomen som växer, inte bara i Finland utan världen över.
Elever som under perioder är frånvarande redan i grundskolan kan drabbas av stora och negativa konsekvenser för en lång tid av deras liv. I Finland har reaktionerna på fenomenet på många håll varit långsamma, inte minst på nationell nivå.
Många elever får stöd för sent eller blir helt utan. Planer för hur man ska hantera skolfrånvaro uppgörs, men ger inte enligt undersökningar nödvändigtvis önskat resultat (Jyväskylä Universitet 2020).
I den utvidgade läroplikten finns en tanke om att fånga hemmaliggare via handledning och stödåtgärder. Hur det lyckas återstår att se.
Om vi tänker lite större, är det faktiskt skolan som misslyckas med att bromsa problematisk skolfrånvaro – eller är det så att det brister i vård, stödfunktioner och nationella planer?
Det är fint att YLE:s Spotlight lyfter problematiken i programmet Skolvägrare mot sin vilja, men att lägga felet enbart på skolan är en förenklad lösning på ett mycket komplext samhällsproblem.
I stället borde man granska de större strukturerna. Hur vore det att lyfta brister i den nationella statistiken, behovet av små undervisningsgrupper avsedda för elever med ökad skolfrånvaro och stöd som svarar mot frånvaroproblematiken?
Det behövs resurser till handlingsplaner och stödfunktioner.
Vi som jobbar i skolan berörs av tystnadsplikt. Vi lärare och rektorer kommer aldrig någonsin att kunna delta i granskande program.
Men vi vet att ångest är tätt förknippat med skolfrånvaro. Vilka olika kommunala lösningar finns det för barn och unga som brottas med psykiskt illamående och hög skolfrånvaro? Hur många avdelningsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin finns det inom välfärdsområdena?
Och varför inte peta i resurseringen av stödtjänster för psykiskt illamående, den resursering som är grunden till en jämlik skola? Finns det verkligen tillräckliga resurser eller förväntas elever med problematisk skolfrånvaro bara fixas vid sidan av allt annat som hamnar på skolpersonalens bord?
Mitt hjärta klappar för växande barn och ungdom, för en välmående och trygg skola. Vi lärare och rektorer uppmanar varje politiker på såväl lokal som på nationell nivå att snarast ta tag i problematiken kring ökad skolfrånvaro.
Det behövs resurser till handlingsplaner och stödfunktioner. Erkända nyckelfaktorer som bromsar skolfrånvaro är gruppstorlekar där det finns en reell möjlighet att skapa lugn och ro.
Glöm inte vår framtid – våga diskutera problematiken innan det är för sent!
