Då jag växte upp var julen en högtid fylld med förväntan. Förväntan som byggdes upp under en lång tid. Redan i slutet av november inleddes förberedelserna kring maten.
Då lillajul bankade på dörren skruvades förväntan upp. Lillajulsafton var en spännande kväll. Då sprang vi runt och kastade in lillajulskort till våra bekanta. Vi öppnade ytterdörren (ytterdörrar var olåsta på landet på den tiden), slängde snabbt in julkortet och sprang i full fart iväg för att gömma oss innan barnen i huset hunnit ifatt oss och avslöjat vem som kastat.
Efter lillajul följde adventsljusstake och adventskalender, föra skinkan till rökeriet och lägga lutfisken i blöt. Varje dag var fylld med saker som måste göras före jul. Förväntan inför den stundande helgens fina gemenskap växte.
Byskolans julfest några dagar innan julafton var en välbesökt tillställning. Inför julfesten fick man alltid nya kläder. Jag kommer så väl ihåg min julfest i åk 2. Mamma hade av vinrött sammetstyg sytt en väst och en kjol åt mig. Pappas farbror, som bodde i Helsingfors (dit det var jäääättelångt på den tiden), hade sänt en spetsblus att ha under västen. Och skorna, helt underbara svarta lackskor i storlek 38. Skorna var på tok för stora då vi skulle dansa ringlekar, vilket de fortfarande är åt en 50-åring som har skostorlek 37.
Julfest med körsång, långa teaterpjäser och som avslutning ringlekar. Proppfulla salar där hela byn var närvarande, en skön och varm gemenskap. Och mitt i dansen kom han – tomten. Han delade ut julpåsar åt alla barn. Julpåsar innehållande ett äpple, en chokladstång och ett par karameller av sortern Fazers blandade. Vilken känsla att få öppna den färgglada påsen!
Då julfesten var över sniglade sig dagarna fram, det rådde pirrande förväntan. Så småningom kom den efterlängtade julen med julmiddag, jultomte och hela familjen samlad. Utöver familjen bjöd vi hos oss in ensamma. En tradition som min pappa månade om, att ingen ska behöva vara ensam. Alla ska få känna gemenskap, sitta runt julbordet – prata och skratta, dela några timmar av genuin gemenskap.
Det jobb ni gör spelar roll för varje individs framtid, för landets framtid.
Gemenskap hör julen till, men gemenskap är mycket större än så. Gemenskap är det vi delar varje dag. Gemenskap är sådant som man ibland tar lite för givet. Vardagens gemenskap är sådan att man saknar den först då man till exempel är borta från skolan. Tillhörighet skapar gemenskap – jätteviktiga ingredienser i livet för att vi ska få kraft att orka med vardagen.
Julen är en tid på året då vi vill visa uppskattning, visa omtanke och värme. Ni lärare och rektorer som möter vardagen i skolorna, ni är guld värda. Ni balanserar i den stressade vardagen, ni tar hand om och sprider trygghet. Det jobb ni gör spelar roll för varje individs framtid, för landets framtid. Var stolt över det yrke du valt – du har valt världens bästa yrke, och det är ni lärare som tryggar framtiden.
Jag är stolt över att som ordförande för Finlands svenska lärarförbund i dag få önska er alla en riktigt, riktigt Fin och God Jul!
Håx va snäll!