Samhället pratar om det breda illamåendet i våra skolor som vi lärare och rektorer möter i vår vardag. Vi delar alla oron och känner ett stort behov av att göra något. Det här är en stark, god kraft i samhället som vi ska ta tillvara.
Samtidigt känner vi alla av de ekonomiskt allt svårare tiderna som omger oss. Varje sektor ser vad som borde göras men har inte resurserna som behövs. I det här läget petas lätt “beställningar” in i skolan som lärare förväntas förverkliga. Det handlar om uppgifter som flyttas från ett ansvarsområde till ett annat och intressegrupper som klampar in i våra skolor.
Vi lärare måste bli bättre på att stå upp för vårt kunnande. Vi är proffs på undervisning och fostran och vi måste vara tydliga i det budskapet. I dag är det allt för vanlig att andra sektorer genomför pilotprojekt i skolan. Projekt som är tänkta att kompensera för den uteblivna servicen från till exempel välfärdsområdet, eller projekt där tredje sektorn vill utnyttja skolan som arena för att nå elever och studerande. Framför allt handlar det om projekt där skolan inte är involverad i planeringen och innehållet inte utgår från läroplanen eller branschens övriga styrdokument.
"Vart försvann respekten för professionalismen inom undervisningssektorn?"
Inom undervisningssektorn saknas motsvarande tankar. Trots att vi har brist på matematik- och fysiklärare har jag inte hört om projekt där skolor skulle ta in läkare för att undervisa ämneshelheter kring exempelvis människans blodomlopp. Däremot planeras det att lärare ska börja undervisa i akut första hjälpen och förvandlas till läkemedelshanterare. Det här är fenomen som gör mig konfunderad. Det dalande läsintresset och sjunkande lärresultat, absolut, men hur blev det så att uppenbara social- och hälsovårdsfrågor som berör till exempel barn och ungas mående också blev vårt ansvar? Vart försvann respekten för professionalismen inom undervisningssektorn?
Nedskärningar inom till exempel social- och hälsovården kan leda till att för stort ansvar läggs på frivilligarbete utfört av den tredje sektorn, personer som förväntas täcka upp där det brister. Idag då vi har ett allt mera krävande elevunderlag är det inte alltid okomplicerat för utomstående att komma in i skolan och ge råd eller nya uppgifter till dem som är experter – lärare och rektorer. Det här gagnar ingen, vi behöver genuint samarbete. Offentliga sektorn måste ta sitt ansvar.
Det är vi lärare och rektorer som kan vår bransch, det är vi som håller i taktpinnen för vår sektor. Ett samarbete mellan olika sektorer och olika aktörer måste därför planeras gemensamt och byggas utgående från de ramar som skolan ger och alltid med fokus på det viktigaste av allt i vår bransch: Vi kan aldrig tumma på elevers rätt till undervisning och en trygg skolvardag.
För oss rektorer och lärare är fler vuxna i skolan en balansgång mellan vad det ger och vad det tar. Uppenbart är att all energi som läggs på ”skolan borde-projekt" är energi i fel riktning.
Bildning bygger broar till en ljusare framtid.
Inger Damlin, förbundsordförande
