För andra gången inom två år marscherar FSL-medlemmar ut i strejk. Den här gången är det lärarna i småbarnspedagogik som tas ut i strejk i huvudstadsregionens kommuner. Med strejken vill vi markera vårt missnöje med regeringens arbetslivsåtgärder.
Strejkerna kommer att avlösa varandra och risken att det kommer att trappas upp ytterligare, hänger i luften. Det blir dyrt för alla parter, den saken är klar.
Regeringen Orpo fortsätter ändå framåt med sina aviserade försämringar i arbetslivet. De är många och de är kännbara för arbetstagaren. Även sättet som det görs på irriterar fackförbunden en hel del.
Ack så kort det politiska minnet är!
FSL och OAJ har hela tiden efterlyst att man skulle förhandla om saken men det har klingat för döva öron. Om det är något som regeringen de facto har lyckats med, så är det att splittra fackföreningsrörelsen. Visst, kritiken mot regeringens planer är gemensam, men fokuset och vad man anser vara värst varierar mycket. Det saknas en tydlig och enad front, vilket gagnar regeringen som kör på i rekordfart.
Man samlar utlåtanden på rad, men frågan är om någon läser dem? Minister Satonen utlyser för all del förhandlingar, men ger så lite tid så att dessa närmast kan kallas för skådespel. Arbetsmarknaden har inte glömt Kiky-avtalet som kom till under liknande former, det vill säga genom tvång.
Ack så kort det politiska minnet är! Man kunde gott ha gett fackförbunden ett helt kalenderår att tillsammans med regering och arbetsgivare utarbeta en ny finländsk modell. För den så omtalade svenska modellen blir inte vår, det är många bitar som inte alls skulle ingå i den finländska modellen. Våra politiker verkar helt glömma att Sveriges modell har byggts på industriavtalet sedan 1997, att det har förnyats under åren och att det kom till i samarbete mellan de stora arbetsgivar- och arbetstagarförbunden. Och ja, visste du förresten hur mycket tid de fick på sig av den svenska regeringen våren 1996? Ja just det, ett år.
Den som törs, blickar framåt. Vilka möjligheter har den offentliga sektorn? Kommer hela förlikningssystemet att vittras sönder? Det är ett faktum om exportmodellen blir verklighet, säger OAJ och fackförbundet Jyty.
Att frångå våra tabellöner och låta marknadsekonomin ta över, är ett möjligt scenario.
I Sverige har man sitt industriavtal, men man har också spelregler för när en part ska få högre löneförhöjningar än exportbranschen. Det råder konsensus om att lärarbristen i vårt västra grannland kräver löneförhöjningar utöver det så kallade märket. Man har också lagstiftningsvägen höjt lärarlönerna genom systemet med förstelärare och lärarlönelyftet. Förstelärarreformen infördes 2013 som ett karriärsteg och ger minst 5000 kronor i tidsbundet lönepåslag till särskilt yrkesskickliga. De här har lett till högre löner men också växande löneskillnader, vilket kritiseras av lärarna i Sverige, speciellt av lärare med längre erfarenhet som inte byter arbetsgivare för att höja lönen och som inte vill vara eller utses till förstelärare.
Vi har våra årsbundna tillägg, vilka tryggar en viss löneutveckling i takt med att erfarenheten ökar. En kombination av sjunkande lärresultat, brist på lärare regionalt eller inom vissa kategorier och en låst position i form av en ny exportmodell är faktorer som kan göra att vi måste utveckla helt nya sätt att höja lärarlönerna i framtiden.
Sådana här knutar kan inte lösas med kniven mot strupen och några veckors förhandlingstid där alla parter inte ens behagar dyka upp.
Att frångå våra tabellöner och låta marknadsekonomin ta över, är ett möjligt scenario. En lärarbransch där UKTA:s lönetabell bara definierar minimilönen och arbetsgivarna kan höja lönerna för till exempel vissa lärargrupper, skulle skapa så kallade löneglidningar. Hurra för till exempel specialklasslärarna vars löner säkert skulle stiga av en sådan utveckling och med tiden ha en positiv inverkan på andra gruppers löneutveckling.
Nu behövs en fredsmäklare som kan blåsa av spelet och samla alla runt samma bord. Lösningar för Finland behövs och facken är kapabla att kompromissa. På sikt skulle Finland må mycket bättre av att skynda långsamt och finna lösningar tillsammans, bygga den finländska modellen med sikte på 2030. Sådana här knutar kan inte lösas med kniven mot strupen och några veckors förhandlingstid där alla parter inte ens behagar dyka upp.
Jens Mattfolk, ombudsman
